Tjuvläs

Från kapitel 2

”Vad fan gör du här?”

Danne svor aldrig i skolan. Han såg överhuvudtaget annorlunda ut där han stod mitt på vägen och utan uppenbar rädsla inväntade sin värsta ovän.

”Var?” var allt Henrik lyckades svara. ”Vad gör jag … var?” Han ansträngde sig för att inte låta förvirrad och chockad men tyckte inte att det gick särskilt bra. Dannes ilskna uttryck övergick i en mer fundersam min. Han sneglade ner på den lilla silverkäppen som han fortfarande höll i handen.

”Grabbade du tag i mig precis när jag hoppade över?” Henrik bara stirrade på honom, så Danne svarade själv. ”Jo, så måste det ha varit … Snacka om att råka ta med sig fel person till världens bästa plats.”

Henrik undrade vem som var ’rätt person’ för Danne. Kanske Ulrica? Hon verkade lite smart. Kunde nog vara något för Danne, om han ens hade fattat det där med tjejer än. Han måste komma ihåg att testa Ulrica som ret-material. Sedan mindes han att det fanns viktigare saker att tänka på. Det var som om hjärnan halkade bort från det, som om den inte ville ha med hela mysteriet att göra.

”Var är vi?” frågade han ändå, lite motvilligt. Danne tittade på honom, nästan medlidsamt.

”Om jag kunde förklara för dig var vi är så skulle jag få Nobelpriset.”

Försökte han vara rolig? En befriande ilska sjöd upp inom honom. Den var faktiskt betydligt trevligare än osäkerhet och förvirring.

”VAR FAN ÄR VI?!”

Danne började faktiskt skratta. Han visste inte hur nära han var att få luften utslagen ur sig.

”Vi är i en annan värld. Har du inte fattat det än?”

Henrik såg sig om. Växterna han sprungit igenom till bäcken var vid närmare granskning ännu konstigare än han först tyckt. Sanden på vägen var rödaktig, nästan orange. Solen såg lite större ut. Och det var tyst, mycket tystare än någon plats han varit på som han kunde minnas. Tystare än i stugan, där man kunde ana ljuden från vägen någon kilometer bort. Tystare än på sjukhuset där man alltid hade hört någon maskin som …

Som för att driva med honom lite till började plötsligt en fågel kvittra. Den lät inte som någon fågel han kände igen. Inte för att han var någon expert på kvitter, men ändå. En annan värld? Jo, visst. Det verkade ju så. Förutom att det var omöjligt.

Danne verkade inte särskilt bekymrad över ifall Henrik trodde honom eller inte. Han hade vänt sig åt höger, där vägen försvann bakom en klunga träd. En klunga konstiga träd, förstås. Henrik kom inte på någon bättre idé så han tittade ditåt han med. Antingen hade Danne väldigt bra hörsel eller så visste han i förväg att någon var på väg, för det dröjde säkert en minut innan Henrik hörde klappret av vad som bara kunde vara hovar. Han studerade Danne för att veta hur man skulle reagera. Var det läge att bli oroad? Danne verkade inte rädd, fast han visste ju inte alltid när det var dags att bli det. Det var ju något fel på honom. Men Henrik kunde knappast springa och gömma sig om inte tönten gjorde det.

När skaran rundade kröken blev han förvånad över hur lite förvånad han blev.

Längst fram red ett par soldater. De hade långa spjut fastsatta i sadeln med de glimmande spetsarna riktade mot solen, och långa pilbågar på ryggen. Efter dem drogs en vagn av två hästar. Kusken var också beväpnad. Bakom den kom det ytterligare lite vapenfolk. Inte vem som helst som var ute och reste, tydligen. Kläderna var gammaldags. Riddarfilmsgammaldags. Utanpå rustningarna bar de något som såg ut som klänningar för killar, med en symbol i blått på bröstet. De såg ut ungefär som vanligt folk, annars. Lite mer solbrända kanske. De stannade exakt samtidigt, utan att han hört någon order.

”Goddagens”, sa Danne helt lugnt. Hälsningen kändes fel. Något i stil med ’var hälsade’ eller ’vem går där?’ hade väl passat bättre. Ingen svarade. Vakterna längst fram bar hattliknande hjälmar som la ansiktet i skugga. Det började kännas ganska obehagligt, faktiskt. Henrik kunde slåss, men de här gubbarna var beväpnade. Tänk om de bestämde sig för att de underliga killarna i konstiga kläder som stod mitt på vägen var ett hot mot den eller de i vagnen.

”Stannade ni till på Gyllene Skinnet?” undrade Danne i det där konstigt avslappnade och nästan coola tonfallet. Tydligen var detta höjden av humor här, för de lättade upp allihop. Ett par av dem garvade högt. En tog av sig hjälmen och torkade svetten ur pannan medan en annan satt av och gick fram till Danne.

”Nykomling?” undrade han med en kort blick på Henrik.

”Det korta svaret är ja”, svarade Danne. Det kunde väl ha varit värre. Danne kunde väl lika gärna ha tagit tillfället i akt och pekat ut honom som en fiende. De här var ju uppenbarligen hans polare. Vem skulle någonsin få veta ifall Henrik blev slaktad av riddare i en annan värld? Den perfekta hämnden. Han höll väldigt tyst.